Buss på, humlan

Häromdagen var jag tvungen att lämna semesterlugnet för några timmar för att ta mig in till storstan och ett läkarbesök. Och eftersom jag tog bussen som vanligt, gick jag naturligtvis till samma busshållplats som vanligt. Och därför fann jag mig, som vanligt, ståendes framåtböjd över samma blåeldsstänglar invid busskuren som tidigare, där jag sett den vackra jordhumledrottningen, medan jag väntade på bussen.

Den här gången såg jag ingen drottning, men väl en vacker humlehane av något slag. Brun och svart – ingen jag kände igen så där direkt. Jag följde honom med blicken där han for mellan blommorna, i hopp om något mer kännetecken. Se där, kal på skutellen minsann, månne att det var en snylthumlehane? De borde ju ha dykt upp nu? Kanske en åkersnylthumla?

hane av åkersnylthumla Foto: http://www.bwars.com

Blåeld Foto: Ruth Larsson http://www.klart.se

Kommen så långt i studierna hörde jag hur bussen rullade in på hållplatsen bakom min rygg. Jag vände mig om och gjorde en ansats för att visa att jag skulle med. Risken fanns annars att föraren skulle tro att jag bara var en morgonflanör som studerade blommor och som inte alls skulle åka buss. Det fanns ju ingen annan på hållplatsen.

Men föraren stannade snällt och öppnade dörren. Jag kastade en blick på klockan. Det var flera minuter kvar till avgångstid. Jag vände mig tillbaka till blåelden för ännu en titt på humlehanen, men nu hade han surrat iväg, troligen skrämd av bussen. Lika bra att kliva på.

– Stod du och tittade på blommorna? frågade den manlige föraren vänligt när jag klev ombord.
– Öh, nä, faktiskt inte, svarade jag med ett generat leende och la busskortet mot läsaren. Jag tittade på en humla, fortsatte jag.
– En humla? sa han förvånat.
– Japp, det finns alltid humlor i blåeld och liknande ogräs, och det finns det gott om runt busshållplatsen, svarade jag. Och kände mig föranledd att tillägga att jag var särskilt intresserad av humlor och tog varje tillfälle i akt att studera dem.
– Jaha, är du sån där… forskare? Eller biolog? frågade föraren intresserat.
– Öh, nä, svarade jag generat. Bara en amatör. Eller humlenörd. De är så coola, humlorna. Och väldigt viktiga pollinatörer. Man ska vara rädd om humlorna, la jag till, och insåg i samma stund att en bussförare kanske inte var så vidare intresserad av humlornas väl och ve. Men där hade jag fel.
– Nä, de har det inte lätt längre, humlorna och bina, sa föraren allvarligt. Alla blommor försvinner och de har svårt att överleva.
– Precis! svarade jag överraskat. Man omvandlar ängar till åkrar och håller vägkanterna ogräsfria, och då försvinner så många av de växter humlor och bin är beroende av. De klarar inte det ensidiga odlingslandskap som växer fram. Om man har en trädgård, eller bara en balkong, är det bästa man kan göra att plantera lite kryddväxter eller ängsblommor för att hjälpa humlorna. Lavendel eller blåklint är jättebra, till exempel.
– Jaha, kryddväxter alltså? sa föraren intresserat.

Och så där fastnade vi, i en humlediskussion, föraren och jag, denna vardagsmorgon i juli. Helt oväntat. Men väldigt trevligt. Ju fler som intresserar sig för humlor, desto bättre, tänker jag. Men minuterna tickade iväg och det blev dags för bussen att avgå. Jag tackade för ett trevligt samtal och gick bakåt i bussen för att välja ett säte i den i övrigt helt tomma bussen. Där satt jag nöjt och funderade över humlor och blommor hela vägen in till stan.

Det var inte förrän jag klivit av bussen och försökte passera in genom tunnelbanespärrarna som jag insåg att mitt busskort hade upphört att gälla. Läsaren tjöt ilsket och lyste rött. Det blev till att lomma iväg och köpa ny biljett. Och i samma stund inse att jag alltså hade plankat hela vägen in till stan. Varken bussföraren eller jag hade hört bussens kortläsare tjuta.

Där ser man vad en diskussion om humlor kan ställa till med.

Annons