Snöfall över Stockholm igen, igår eftermiddag och kväll. Följden blev vackert vintriga träd och buskar ännu en gång, och någon halv decimeter snö på marken. Inte ens skottningsbehov. Det tackar vi för. Men eftersom snön föll vid nollgradig temperatur – kanske var det rentav någon plusgrad – och natten och morgonen sedan medförde en temperatur på en minusgrad, infann sig en lustig effekt – isig snö. Ni vet sån där hård, flisig, skärvig snö som man inte kan göra snöbollar av och som är alldeles ”tinat-och-frusit-på-nytt”-isig underst. Helt enkelt sån där snö som bilägare hatar eftersom den riktigt biter sig fast på vindrutor som ett pansar och är ett helsike att skrapa bort. Sån snö hade vi fått.
Så när jag gick ut med frukosten till fågelmatningen imorse både såg och hörde jag hur bilägarna runt om svor och skrapade bort ispansaret från sina bilar. Jag var glad över att inte behöva skrapa fram någon bil idag. Sen kom jag fram till fågelmatningen och insåg att jag ingalunda var förskonad. Jag svor lite mellan tänderna. För naturligtvis hade snön fallit – och tinat, och frusit – även på mina fågelmatningsattiraljer. Det var ett tjockt lager snö och is på alla behållare och på tallriken där jag brukar lägga russin- ost- och äppelmutorna.
Även jag skulle alltså behöva ägna en stund åt borstning och skrapning, innan jag kunde servera frukost. Utan vantar och försedd endast med en matsked som redskap. Inte hade jag kunnat föreställa mig att jag hade behövt en isskrapa med mig vid serveringen. Suck.
Men det gick rätt bra, faktiskt. Jag fick förstås inte loss allting. Men tillräckligt för att småfåglarna skulle komma åt fröna i röret utan istäcke och för att få plats med all frukt på tallriken. Jordnötterna, som antagit en slags frusen skumgummikonsistens, bankade jag loss ur röret och hällde ut på marken, till ekorrens och mesarnas stora glädje får förmodas. Nya nötter ersatte de gamla.
Samma procedur med det bruna trähuset (en matsked fungerar faktiskt oväntat bra som snöskyffel på små hustak) och sen var allt redo för frukostgästerna. Som faktiskt redan börjat anlända. Inte mindre än 5 koltrastar hade samlats på marken under matningen för att frossa på frön, gamla äpplen och skumgumminötter. Fler koltrastar än jag sett på hela helgen, faktiskt. Naturligtvis. För nu var det dagen efter vinterfågelräkningen, så det fick jag förstås inte rapportera. Suck.
Ibland undrar jag om fåglarna känner det på sig och bara vill jävlas.
Amatörbiologen 