En kommunal katastrof

– NEJ! Nej, nej, nej! Stopp! Stanna! STANNA!

Jag vräkte upp dörren, störtade ut på gräsmattan, hoppade högst ograciöst över min lilla salviahäck ut på den grusade uppfarten, hela tiden vilt viftande med armarna över huvudet för att påkalla uppmärksamhet. Paniken nära, skulle jag hinna? Skulle hon se? Skulle jag få stopp på katastrofen?

Och jag lyckades. Den stackars kvinnliga kommunalarbetaren fick syn på mitt vilda viftande och stannade förskräckt sin stora traktor på trottoaren utanför vår häck. Ströp motorn och klättrade ut, rundade fordonet och såg en smula avvaktande på den upprörda villaägaren som kommit störtande och just nu stod böjd och spanade ner i diket för att skapa sig en bild av hur långt förödelsen hunnit (ja, det sista visste hon ju inte att jag gjorde).

Stympad toppdån

– Hej, sa jag och log en smula tillkämpat eftersom jag insåg att jag måste ge ett rätt galet intryck. Ursäkta, men jag är verkligen rädd om växterna i mitt dike. Jag vill INTE ha dem bortröjda.

För det var nämligen det som det var frågan om. Kommunen hade tagit ett i och för sig lovvärt initiativ att slå allt ogräs längs vägkanterna på alla gator i hela kommunen. Detta efter att ha fått kritik för att ogräset fått sprida sig allt för vilt. Nu körde de sina röjartraktorer längs med alla vägar och skar effektivt av all växtlighet i dikena jämns med fotknölarna.

Vilket var en ren katastrof. För alla insekter men i synnerhet för fjärilar, bin och humlor. Följden av röjningen blev ju att alla blommor, inte bara gråbo och annat ogräs, försvann. Om alla diken skulle röjas lika effektivt som den här kvinnan åstadkom i  mitt grannskap skulle så många vilda blommor försvinna att alla humlesamhällen helt skulle kollapsa av brist på mat. De skulle svälta ihjäl. Bara för att man vill att dikena ska se fina och ogräsfria ut. Helt galet.

Jag förklarade allt detta för den faktiskt intresserade och förstående kommunalarbetaren, varför det är så viktigt att vi får behålla blommande vägrenar. Vi fick ett trevligt samtal. Hon tillstod att jag inte var den enda villaägaren som protesterat när hon kom och röjde. ”Fatta vinken, då”, tänkte jag men sa inget högt. När hon förklarade att precis alla diken och vägkanter i hela kommunen skulle röjas bad jag henne, verkligen bad (faktiskt knäppte jag händerna framför mig), att spara så många blommor hon bara kunde till våra pollinerande insekter. Hon lovade att göra sitt bästa. Jag tvivlade på att hon helt förstod hela vikten och innebörden, men någonstans måste man ju börja i sitt missionerande.

– Så, sa hon därefter, ville du ha kvar den där rosenbusken längre fram i diket alltså?

Om jag ville ha kvar rosenbusken? Om jag ville ha kvar rosenbusken? Det var väl självklart att jag ville ha kvar rosenbusken! Jag hade ju precis sagt att humlorna älskar den! Var jag otydlig på något sätt? Hade hon överhuvudtaget förstått något av det jag sagt? Jag blev helt uppbragt inombords men insåg att jag måste hålla mig i schack för att få fram mitt budskap.

– Ja, tack, sa jag samlat. Jag vill gärna ha min rosenbuske kvar. Och allt annat som blommar, som blåelden, rödklövern och vallmon som följer efter den.
– Vet du, sa hon då, då kanske jag helt ska lämna ert dike och fortsätta längre bort. Så kan du trimma ner själv sen och behålla det du vill.
– Tack så hemskt mycket, pustade jag ut.

Hon hoppade in i sin traktor, startade och körde vidare utan att göra mer åverkan på min sträcka av vägrenen. Jag kunde ju inte hindra henne från att att fortsätta med  sin blomdödargärning eftersom det var hennes arbete, men jag hade åtminstone gjort vad jag kunnat för att hon skulle förstå vikten av att spara de vilda blommorna.

Och i mitt dike står både rosenbuske, toppdån och blåeld kvar. Lite tilltufsade men vid liv.

Annons