En utmaning för Gunnar

Jag tyckte faktiskt lite synd om Gunnar.

Först var vi bortresta i nästan en vecka för någon fånig fjällvandring. Sen, när vi äntligen kom hem och ordningen enligt honom kunde återgå till det normala, gick det inte mer än några dagar förrän det plötsligt flyttade in en annan katt hos oss. En annan katt!

För så var det. Under ett par dagar i förra veckan var vi kattvakt åt mina föräldrars innekatt My medan de var bortresta. My är en mycket stor, mycket gammal och mycket bestämd kattdam – som inte var det minsta förtjust i att en tanig liten hankatt av halva hennes storlek skulle tillåtas springa runt i hennes revir, hur tillfälligt sagda revir än var.

Hon hade inte varit hos oss mer än en dryg timme förrän det körde ihop sig. Jag hade lyft ut Gunnar ur huset strax innan My anlände, men det visade sig att han hängde kvar i trädgården utom synhåll. Jag tog med mig My ut på en promenad i trädgården – hon kan tjata rätt envetet – och hade nästan kommit runt huset när Gunnar dök upp, fick syn på oss och försiktigt smög ifatt. Jag höll andan, beredd på det värsta – en fräsande och spottande Gunnar och en lika fräsande och spottande My som slogs som samma revir. Hur skulle det här gå?

Men nä. Gunnar var hur fredlig som helst. Gick fram och nosade lite försiktigt på Mys svans, alldeles lugn, inte ett ljud. Ville bara bli kompis. Och så vände sig My om och blev varse den lille inkräktaren – och fräste ifrån omedelbart. Gunnar blev helt överraskad, fräste knappt tillbaka, utan vände sakta och gick därifrån. I och med det visade han sig helt underlägsen och att det var My som bestämde.

Men dessvärre drog han sig bort mot altandörren vilket inte My kunde tolerera. Tänkte han ta sig in?! In i hennes hus?! Hon stretade efter så fort hennes små ben och stora kroppshydda tillät och nöjde sig inte förrän hon jagat honom helt på flykten.

Tja. Något annat var ju inte väntat. Det går inte att ha två katter, som aldrig tidigare träffats, i samma revir utan strid. Det är så de klargör vem som bestämmer. Jag är bara glad att det gick så stillsamt till, utan blodvite och slagsmål. Gunnar tog i och för sig hämnd på sitt sätt, genom att revirmarkera halva vår trädgård.

Jag trodde förstås att Gunnar skulle hålla sig borta nu. Men nä. Han ville inte ge upp. Han var, trots det hårda bemötandet, oerhört nyfiken på My och verkade angelägen om att göra hennes bekantskap. Han kom tillbaka flera gånger, fortsatte smyga runt på tomten, kikade in genom altandörren när den råkade stå öppen. Vi höll koll så att de inte skulle ryka ihop. Vid något tillfälle senare på kvällen lät vi honom faktiskt smyga in. Han var hungrig och ville äta lite ur sin egen matskål i köket. Vilket gick bra ända tills My fick syn på honom från soffan där hon draperat sig. Hon fräste, reste sig hotfullt och fick honom att ta till flykten igen, ut genom altandörren. Sen såg vi honom inte mer den kvällen.

Dagen efter fick, för husfridens skull, My sin frukost inomhus och Gunnar sin utomhus innan vi åkte iväg till våra respektive arbeten. Det tycktes som om vi nu hade två katter att utfodra och underhålla. Det lustiga var att ingen av dem ju var vår egen. Hm.

Jag gick hem lite tidigare för att inte My skulle behöva sitta ensam så länge och tog ut henne på ännu en promenad. Hon njöt av den varma sommarbrisen och tuggade i sig av gräsmattan (gräs som senare på kvällen, efter viss bearbetning, återfanns i min säng i form av en spya men det är en annan historia) medan vi lunkade runt på tomten. My höll vaksamt utkik efter Gunnar förstås, men allt var frid.

Tills han plötsligt dök upp från köksrabatten, där han tydligen legat och sovit, och anslöt sig till oss på gräsmattan. Glad och kelig och lika angelägen som vanligt att bli kompis med My. Som också som vanligt var lika angelägen om att inte bli det. Fräs, morr och mera fräs. Gunnar fräste lite försynt tillbaka innan han återigen fann det för gott att avvika. Han slank igenom häcken och lufsade över gatan, uppför backen till sitt eget hem och försvann över krönet.  Det skar lite i hjärtat när jag såg honom trampa iväg. Han ville ju bara vara snäll. Jag hade aldrig varit med om maken till en så snäll och generös katt i en revirstrid.

Jag satt kvar med den gräsätande surpuppan ett tag. Vi tittade på insekter (jag) och åt gräs (My). Det gick en stund. Vi satt där och trivdes i den varma sommarkvällen. Och så fick jag plötsligt se Gunnar komma springande nerför sin backe igen. Fort och stolt, svansen högt. Den där hållningen kände jag igen. Och jag hann inte mer än tänka det förrän han började jama på det där ihållande sättet som en katt som fångat ett byte gör. Medan han fortsatte över gatan, över trottoaren och sen tog ett vigt skutt in genom vår häck igen kunde jag se att något dinglade ur munnen på honom. En liten skogsmus.

Och döm om min förvåning när han fortsatte över gräsmattan fram till My och på behörigt avstånd stannade och släppte ner den lilla döda musen framför henne. Sen backade han, satte sig och tittade förväntansfullt på henne.

En present! Gunnar hade kommit med en alldeles nydödad liten skogsmus som present till My! Jag blev faktiskt alldeles rörd. Vilken kille! Han gav verkligen inte upp! Han gjorde allt för att de skulle bli kompisar.

Mindre skogsmus
Foto: /www.sydved.se

Men My var förstås och tyvärr inte lika imponerad. Hon ägnade knappt musen en blick. Istället väste hon åt Gunnar, sin vana trogen. Men det inte var lika ihållande som vanligt. Faktum var att hon nästan direkt drog sig tillbaka och smög sig upp på förstutrappan. Där blev hon sittande. Lämnade gräsmattan och musen åt Gunnar. Kanske var hon på väg att ge sig trots allt. Inte så att de skulle bli kompisar, gud förbjude, men han fick tydligen dispens nog att uppehålla sig på tomten. Det var generöst för att vara henne. Eller så orkade hon bara inte bråka längre.

Hur som helst. Efter detta rådde någon slags väpnat stillestånd så länge båda var utomhus. Inomhus var dock Gunnar fortsatt ovälkommen. Han fick vackert äta på altanen.

Kort därefter var dock Mys vistelse hos oss till ända och hon fick åka hem igen. Nu kunde Gunnar tryggt återvända till sin vanliga vardag hos oss. Men det tog säkert två dagar innan han obehindrat började gå in och ut som vanligt. Han var mycket, mycket försiktig i början. Spanade i alla upptänkliga vrår för det fall där skulle sitta en svartvit, stor katt och fräsa åt honom. Och han vägrade äta inomhus till en början. Men sedan några dagar, som han för övrigt spenderat nästintill helt och hållet hos oss istället för hemma (nästan som om han vill kompensera), är han precis som vanligt.

För egen del är jag glad över att det gick så bra som det gjorde. Det är sannolikt att vi behöver passa My flera gånger och minst lika sannolikt att Gunnar kommer fortsätta hänga här. Nu vet vi att det går att kombinera.

Men han får väldigt gärna sluta bära hit döda möss. Med Mys present och dem vi själva har förärats ett par gånger tidigare börjar det bli fullt av dem i diket nu.

Detta inlägg publicerades i Däggdjur, Katter och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till En utmaning för Gunnar

  1. Ja det var verkligen en utmaning för Gunnar, men så snäll han var.

    Gillad av 1 person

  2. Roffe skriver:

    Heja Gunnar vilken hjälte han är. Blev förstås konfunderas att se en stilig gammal dam i koppel.

    Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Tjusig header! Gulliga katter. Vilka personligheter de verkar vara. Gunnar är bäst!!!

    Gillad av 1 person

  4. Meggie skriver:

    Åh, så sött, han uppvaktar med en liten mus, som en riktig ”fjås” (dialektalt för friare och fästman)! Vår granne här uppe hade en katt som hette just Fjåsen och som påminner så mycket om Gunnar, både till utseende och sätt utifrån det du berättat om honom. Oerhört tillgiven och social men det var han som bestämde. Tyvärr dog han knall och fall för två år sedan och är sååå saknad. 😦 Blir därför alltid så glad när jag får läsa om Gunnar. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Ja visst är han alldeles bedårande och snäll? 🙂 Gunnar är verkligen ”one of a kind” – i alla fall numera då. Tänk att han hade en dubbelgångare uppe i Hälsingland.
      Det är hemskt när de går ur tiden. Jag bävar för den dag då Gunnar inte längre finns med oss. Hoppas det dröjer länge än.
      Kul att jag kan glädja dig med Gunnar-historier. Det finns gott om dem.

      Gilla

  5. Anki skriver:

    Underbar berättelse om Gunnar, My … och skogsmusen!
    Sitter här med ett stort leende! 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.