Mysteriet är löst

Mysteriet är löst, förresten. Mysteriet med fågeln som vi inte kände igen. Den som maken tyckte lät ka-ka-ka-ka-ka.

Samma fågel hade nämligen den goda smaken att dyka upp igen. Igår. Vilket gav oss en förnyad chans till identifiering.

Jag gick ut med soporna till tunnan på framsidan av huset, när jag hörde ett bekant, högljutt skriande från skogen. Koi-koi-koi-koi-koi! Gröngölingen var i full gång med vårsången. Och sen slog en misstanke mig. Jag befriade mig från soporna, stegade raskt in igen och ut på altanen på baksidan av huset, där maken för tillfället stod och rökte. Det vill säga att han befann sig inom hörhåll för samma fågel jag just själv hört.

Jag öppnade altandörren och frågade:
– Hörde du den där fågeln?
– Japp, svarade maken.
– Alltså den där högljudda skriande från skogen? förtydligade jag för säkerhets skull. Som hördes precis just nyss?
– Japp, svarade maken igen.
– Och …. var det möjligen…?
– Japp, sa maken för tredje gången. Det var samma fågel jag hörde förut, ja, som vi inte visste vad det var.
– Men då var det ju gröngölingen! utbrast jag, både lättat och uppbragt samtidigt. Men den låter ju inte ka-ka-ka-ka-ka! fortsatte jag indignerat. Den låter ju koi-koi-koi-koi-koi! Hur kunde du säga ka-ka-ka-ka-ka?
– Ja men jag tyckte den lät så! svarade maken en smula upprört. Jag är väl inget bra på att återge fågelläten, det vet du väl!
– Jaja. Nänä. Sak samma. Nu vet vi vad det var i alla fall. Och kan sluta spana efter någon sällsynt raritet. Som låter ka-ka-ka-ka-ka.

Så. Mysteriet löst. Det var en gröngöling.

Gröngöling
Foto: Jan Andersson
http://www.ufg.se/

Annons