Man får inte ge upp

Advent har gjort sitt inträde, julljusen tindrar i varje fönster och nedräkningen till julen har börjat. Ändå är det lätt att man deppar ihop. Solen har lyst med sin frånvaro i många dagar, coronasituationen blir värre och värre och avsaknaden av mänsklig samvaro tär på själen.

Ovanpå det har jag åkt ungefär två månader bakåt vad gäller framstegen i min rehabträning på grund av den senaste operationen. Benet är svagare eftersom jag inte kunnat träna ordentligt medan såren läkte. Dessutom är hjärnan ovillig att belasta benet eftersom den tror att det kommer göra ont igen. En bra skyddsfunktion hos en hjärna men den ställer till det lite för min rehabprocess. Vi för en ojämn kamp, jag och min hjärna.

Vissa dagar går det alldeles utmärkt att gå ut och gå. Inga problem alls. Rör mig smidigt och snabbt trots att det gör ont i knät. Hjärnan samarbetar. Andra dagar ser jag mest ut som en zombie när jag försöker förflytta mig. Kroppens alla lemmar tycks glömma helt från en dag till en annan hur de ska samverka för att jag ska kunna gå. Med resultatet att  jag mest stapplar fram. Intressant.

Men man får inte ge upp. Man måste försöka förhålla sig positiv och kämpa på, vare sig det gäller tråkig rehabträning eller coronamotande. Så i måndags tog jag tag i mina gångstavar och gav mig ut på en längre runda i det dagsljus som stod till buds. Det var skönt att få röra sig – den här gången samverkade kroppen riktigt skapligt – och skönt med frisk luft. Att få vara utomhus. Bara det kan göra underverk för humöret.

När jag nästan var hemma och gick längs sista raksträckan fick jag ännu en påminnelse om de många saker som man kan glädjas åt. I en stor asp intill vägen hördes ett vilt tjattrande en bit upp på stammen. Jag stannade till och tittade upp. Där for två ekorrungar runt, runt, upp och ner längs hela stammen, jagandes varandra om och om igen. Glatt lekande, obekymrade om det dystra lock som lagts över tillvaron. För dem är livet sig likt: leka med bästa polaren, äta, sova. Leva livet som det är. Här och nu.

Innan jag hann fånga dem på bild ordentligt for de med blixtens hastighet iväg till nästa träd och sen nästa igen, med sikte på min fågelmatning längre fram för att stjäla till sig solrosfrön.

Jag la ner telefonen och fortsatte hemåt, lite lättare om hjärtat. Visst finns det mycket att glädjas åt. Trots allt. Man måste bara påminna sig ibland.

Foto från februari 2018, av en annan ekorre i björken vid fågelmatningen.

Annons