Jag fick så jag teg

Tja. Jag fick ju det jag bad om, däruppe vid stugan i mellandagarna. Snö.

Med början i går kväll har det snöat oavbrutet hela dagen idag. Stilla, sakta fallande, stora vackra flingor omväxlande med ihärdiga, små, vassa, otrevliga hårt blåsande flingor. De senare, de vassa hårda alltså, föll som flitigast under morgonpromenaden. Förstås.

Men inte klagar jag, inte. Jag ville ju ha snö och vinter. Jag blev bara en smula överraskad över att bli bönhörd så fort.

Några andra som också blev överraskade var fåglarna. Plötsligt var all tänkbar ännu ej hittad mat gömd under ett vitt täcke. Opraktiskt. Uppmärksamheten mot min fågelmatning vändes därför i ett svep. Efter några veckors relativt ointresse, där jag fått till slut fått tömma ut gamla uppblötta nötter och svällda solrosfrön som hotat att börja mögla, blev det plötsligt tät trafik från samtliga grannskapets befjädrade grannar. Nöden var stor. Men hjälpen också som närmast.

Idag har jag varit ute flera vändor med äpplen, russin, frön och fett för att tillfredsställa samtliga matgäster. Koltrastarna har varit de flitigaste besökarna. Till och med en björktrast dök upp. Men den var på björktrastars vis mest angelägen att jaga bort alla andra trastar, så frågan är om den någonsin fick någon mat i sig överhuvudtaget.

Det roliga är att många numera har hittat till den nya extra matningen på baksidan, invid berget. Den stod tidigare uppe på gräsmattan, men på grund av steglitsernas ihärdiga nedmalande av solrosfröna till en finfördelad sörja på marken som sedan möglade och effektivt dödade all växtlighet under insåg jag att jag behövde hitta en bättre plats, om jag ville behålla min gräsmatta grön och fin.

Så nu står den där, invid berget, matningen. Och besöks flitigt. Särskilt av dem som tröttnat på den ihärdiga björktrasten vid den ordinarie matningen och vill äta i lugn och ro.

Fågelmatning med koltrast och talgoxe

En annan praktisk sak är att den nya matningen numera är alldeles nedanför altanen. Väldigt praktiskt när man ska fylla på maten. Ett fåtal kliv bort, bara.

Det är samtidigt en bra idé om man tänker ett extra varv innan man klampar iväg det där fåtalet kliv med sin fröhink i sina vanliga altan-foppatofflor. En decimeter snö och foppatofflor är nämligen ingen bra kombination. Så jag provade det bara en gång.

Men medan strumporna torkade gladde jag mig åt mina matgäster. Och hoppas på att de stannar kvar tills det är dags för den årliga räkningen av dem dem sista helgen i januari. Det gör de nog. Om jag fortsätter muta dem.

Annons