Räv ännu mer i närheten

Ifall jag hade tvivlat på att det verkligen var en räv jag såg nere på fälten några hundra meter hemifrån för några veckor sen, så kan de tvivlen utan tvekan borstas bort nu.

Den nära räven är nu nämligen ännu mera nära. Ända in på tomten.

Egentligen är jag inte så förvånad. Flera gånger i höstas såg jag en rödbrun skepnad stryka mellan radhusen på andra sidan gatan. Borta i grannstadsdelen har de rentav fått problem med för många rävar som stryker runt, till följd av att vissa boende matar dem. En kompis mötte en räv i höstas på gångvägen till tåget. Räven vägrade flytta på sig. Hon fick hytta med lunchväskan för att den skulle bli rädd och ge sig iväg. Första gången. Andra gången en tid senare fungerade inte det. Räven började istället gå närmare, gissningsvis i jakt på mat, varpå min kompis fick backa. Hela vägen hem, där hon tog sig in i husets säkerhet och istället skickade ut maken att jaga bort den.

Som grannen (samma en som såg räven på fälten och som för övrigt är jägare) sa:
– Det är jättekul med rävar tills de blir ett problem.

Det var ju en rätt träffande beskrivning. Vi får se var det slutar. Men i ljuset av detta drar jag slutsatsen att det är räv- och inte hundspår jag har runt hela tomten. Varje morgon ser vi nya små tassavtryck.

Rävspår i snön utanför yttertrappan

Och varje natt har den tagit samma rutt:

Upp längs den skottade gången framför huset, runt hörnet av huset mot ena fågelmatningen, rensat rent i fågelmatningen på ost, äpplen och russin, fortsatt upp på altanen (!) på husets baksida, därifrån upp på tomten på baksidan och sen vidare in i skogen.

Rävspår uppe på altanen. I förgrunden och bort mot klippan.

Längs vägen har den dessutom revirmarkerat i våra stuprör.

Som sagt. Vi får se var det slutar. Jag har inget emot rävar. Det är trevligt att ha dem i närheten. Men jag var kanske inte beredd på att ha dem riktigt så här nära.