Klockan var ungefär 16.50. Jag var på väg hem från jobbet och stretade uppför en lång, oändlig uppförsbacke denna gång. Ja, jag skriver ”denna gång”, eftersom ”att vara på väg hem från jobbet” i dessa jobba hemifrån-pandemitider innebär ”gå hemifrån och ta en promenad efter arbetsdagens slut” och då gäller det att variera sig.
Det var kyligt i luften men skönt att komma ut efter en lång dag inne i arbetsrummet framför datorn. Det var ännu inte mörkt och jag drog in den kalla, friska luften i stora andetag. Det doftade kyla och våt jord i luften. Äntligen vår.
Och som på beställning, jag hann inte ens tänka tanken. Tanken att ”undrar vilken dag i år som blir första gången?” Första Gången Jag Hör Koltrasten Sjunga?
Det blev där och då. Den 3 mars.
Ett försynt, kort litet kvillrande hördes. Jag tittade upp. Alldeles invid vägkanten satt en koltrasthanne på en klippa. Våra ögon möttes. Och så sjöng han igen. Så där lite försiktigt, trevande. Ungefär som om det faktiskt var första gången för honom också.
Jag blev stående och lyssnade. Det är alltid lika hänförande. När man hör koltrastsången första gången för året.
Så bröts magin när ett av grannbarnen kom farande i full karriär på sin trehjuling nedför backen. Koltrasthannen flög iväg och tog skydd i en tall. Själv fortsatte jag hemåt. Men nu ännu lyckligare. Vår! Och koltrastsång! Livet går vidare, pandemi eller inte. Vårtecken ännu en gång, som varje år. Pandemi eller inte.
Och när jag kom hem såg jag i rabatten att krokusarna jag satte i höstas hade börjat komma upp. I sanning vår.
Så fint, Gunilla. Det finns trots allt mycket att glädjas över. Väntar också på koltrasten första sång.
GillaGillad av 2 personer
Koltrastens klara strofer är verkligen något speciellt. Ja våren är här😊
GillaGillad av 1 person
Pingback: De var ju där, redan | Amatörbiologen