Inte världens bästa mamma

De flesta fjärilshonor väljer nogsamt ut precis rätt växt med precis rätt förutsättningar för att lägga sina ägg. På det viset får larverna de bästa förutsättningarna ut i livet, med skydd och mat. Sen finns det förstås fjärilshonor som inte är lika nogräknade. De väljer någon växt på måfå ungefär, och låter larverna klara sig bäst de vill och kan.

En av alla de nässelfjärilar som fladdrar runt hemma i trädgården visade sig tillhöra den senare kategorin. Dvs kategorin Inte världens bästa mamma.

Hon hade nämligen valt att lägga sina ägg på en av tre ynkliga nässelstänglar i min pallkrage. När jag skulle vattna mina smultronplantor i söndags upptäckte jag ett helt gäng nykläckta små nässelfjärilslarver som trängdes högst upp i nässlan.

Larver av nässelfjäril

Än så länge var väl allt väl. Men det var som sagt bara tre ynkliga stänglar. Inte mycket mat på dem. Inte till ett helt sånt där gäng. Visserligen var pallkragen full med annat grönt, som oregano och lungört, men nässelfjärilar har en rätt begränsad meny. De äter nässlor. Bara. Och mängden nässlor i pallkragen var lika begränsad som menyn.

Tre nässelstänglar till ett hungrigt gäng larver

Man kan ju inte låta bli att undra hur mamma fjäril tänkte. När man nu ändå gör sig omaket att producera ägg med syftet att få fram avkomma kan man ju tänka ett varv till på fortsättningen, så att säga. Så att avkomman åtminstone får en chans att överleva.

Knappt två dagar senare, på tisdagsförmiddagen, var maten i stort sett slut. Bara enstaka blad fanns kvar.

Väldigt hungriga larver av nässelfjäril

Larverna hade spritt ut sig över alla tre nässelstänglarna och i princip rakat rent. Nässlorna var nästintill kalätna. Och fortfarande var de hungriga som tusan. Så på larvers vis sökte de sig vidare, efter mer mat. Ut i smultronen, upp i oreganon. Halva pallkragen var full av nässelfjärilslarver. Som inte skulle hitta det de sökte efter. Det fanns ju inte fler nässlor.

Man ska ju inte lägga sig i naturens skeenden. Men det här gick ju inte. Jag kunde omöjligen stå där och se på hur de sakta skulle svälta ihjäl. Eller råka köra över dem med gräsklipparen när de sen slutligen skulle lämna pallkragen och kravla ut i gräsmattan i sin jakt på mat.

Jag fick helt enkelt rycka in och hjälpa dem flytta hemifrån.

Lite googling gav vid handen att det är okej att flytta på fjärilslarver. Så det gjorde jag. Jag fångade upp fyra-fem stycken i handen och stegade sen iväg till det betydligt större nässelbeståndet bakom komposten en bra bit bort. Där fick larverna sen en i taget kravla sig över från min hand till nya, fräscha, stora nässelblad. Ivern var stor, liksom hungern.

Nyinflyttade fjärilslarver

Tillbaka för att hämta ett nytt gäng larver. Samma procedur. Igen. Och igen. Det blev några varv. Totalt flyttade jag nog minst 30 fjärilslarver. Förmodligen fler.

Medan händerna först blev röda av alla nässlor jag brände mig på under själva överflyttnings-processen, och sedan mörkgröna av allt larvbajs som larverna släppte i från sig i förskräckelsen över att bli bortlyfta, och medan svetten rann i den gassande solen, var de ord jag yttrade om fjärilsmamman inte alltför positiva.

Varför kunde hon inte ha valt de här nässlorna från början? Ett stort, fint, saftigt bestånd med mycket mat? Varför var hon tvungen att välja de minsta, torraste och dummast placerade nässlorna? Om hon hade tänkt till hade vi sluppit allt bök, jag och hennes larver.

Som sagt. Inte världens bästa mamma.

Jag gjorde mitt bästa. Men en och annan larv trillade tyvärr av på vägen. En föll olyckligt ner i mörkerspindelns fångstnät i komposten när den tappade taget om nässelbladet. Så väldigt tråkigt.

Men de allra, allra flesta fjärilslarverna blev lyckligt omlokaliserade och fann sig väl tillrätta i sitt nya hem.

När jag tittade till gänget i går kväll, en dag efter flytten, satt de återigen hopkrupna i toppen, redo för nattvilan. Lugna och nöjda. Redan nu var de mycket större. Och nästan halva nässlan var redan uppäten. De är effektiva, må jag säga.

Men när den här nässlan är slut finns det hur många fler nässlor som helst alldeles intill som de kan sätta i sig. Och med lite tur överlever tillräckligt många tillräckligt länge för att förpuppa sig och bli nya, fina nässelfjärilar.

Det känns fint att ha kunnat bidra till det. Trots alla brännblåsor.