Vårlökar? J(g)ärna!

Det känns alltid som en god idé varje höst. Att sätta några vårlökar. Så man får sådär fint med blommande lökar framåt mars-april och alla humlor och bin får sig ett skrovmål efter vinterns fasta.

Sen kommer man hem med sina lökar, tar fram sina redskap och ger sig ut i trädgården för att peta ner sina små skyddslingar i jorden. Och inser att man återigen glömt vilket j-a jobb det är. Hård jord, grässvål, olika sådjup, avstånd, benmjöl som näring i botten, planteringsjord…. Trots att man köper färre lökar än man velat är det lik förbannat ändå för många när man väl sitter där och ska ha ner dem allihop.

Men i år var jag förutseende! Jag investerade nämligen också i ett lökjärn. Expediten i affären höll med om att det var jättebra. ”Bara tryck och vrid så får du upp fina små rundlar av gräsmattan. Lägg i löken, fyll på med jord och sen lägger du bara tillbaka gräsrundeln. Klart!” Det lät ju lätt som en plätt.

Vet ni vad som hände? Det allra första som hände? Lökjärnet böjde sig. Jag tryckte och vred, som man skulle, och det enda som hände var att handtaget vek ner sig helt och hållet. Utan synlig effekt på gräsmattan alls.

Tillknycklat och delvis återuträtat lökjärn

Vad hände med ”tryck och vrid så får du upp fina små rundlar av gräsmattan”? När jag väl lyckats vika upp handtaget någorlunda igen och sen fatta tag längre ner och skruva ner järnet i gräset – ja, det gick faktiskt till slut – fick jag bara upp små hårda jordkokor som sen föll i bitar. Med några bitar löst gräs sorgset svajande här och där. Inte riktigt enligt plan.

Jag ska bespara er vad jag högt uttryckte vad jag tyckte om Weibulls lökjärn. Man kan sammanfatta med att jag inte ansåg att det levererade särskilt bra.

Men några väl valda kraftuttryck senare hade jag ändå fått ner fem påskliljelökar i gräsmattan. Det fick f-n räcka. Resten tryckte jag ner i jorden i köksängsrabatten, som var något mer lättbearbetad. Något. Det var i alla fall ingen grässvål att ta sig igenom. När jag väl kom till de sista lökarna av våriris var både tålamod och ork slut så de fick flytta in i en kruka och där göra ängsvädden sällskap. Så.

Ett prydligt, runt hål innehållande en påskliljelök med sitt gräslock – eller?

Nu är det gjort i alla fall. Tjugofem vårlökar nedkörda i jorden. Inte som det var tänkt, men åtminstone utfört. Om sådjupet blev rätt ska jag lämna osagt. Men de blev täckta av jord i alla fall.

Sen får vi se om de blommar nästa år. Jag hoppas det. Och att de inte enbart slutar som mat i en harmage.