Jaha. Dumstrut. Igen.

Jag stod påklädd med bildörrarna öppna, på väg att stuva in transportburen med Gunnar i bilen, för färd till Bagarmossens akutdjursjukhus. En hel dags ringande till samtliga, jag menar verkligen samtliga, veterinärkliniker i södra Storstockholm, hade visat sig fruktlöst. Inga lediga tider någonstans. För mycket sjukdom bland personalen på grund av corona. Nu återstod bara akuten, en torsdagskväll med många timmars väntan men vad gör man inte när Gunnar är trasig igen?

Så ringde husse. Just när jag skulle sätta mig i bilen och åka. Han hade på något övermänskligt vis nedifrån Småland, där han just nu befann sig, mot alla odds, lyckats tjata till sig en tid på Gunnars hemmaklinik. På morgonen dagen efter.

Vi kunde andas ut efter några timmars anspänning. Gunnar skulle få vård.

För ja. Nu var han trasig igen. Ett kattslagsmål föregående vecka hade fått fler konsekvenser än det sår på vänsterbenet vi hittade då och som sedan länge var läkt. Eller så var det ett nytt slagsmål. Oavsett så hade han nu fått en ny varböld, på höger länd denna gång, och ett irriterat öga. Katters ögon är viktiga att ta hand om fort, därav brådskan att få tag i en veterinär. Plus att han inte åt, inte drack och var allmänt slö.

Och det var verkligen i sista stund han kom in. När husse hämtade sin nyopererade katt på fredagseftermiddagen visade det sig att Gunnar fått två sår på hornhinnan som behövde börja medicineras omedelbart, annars fanns risk att ögat inte skulle kunna räddas.

Så nu gäller ögondroppar 3 gånger om dagen, tvättning av varböldsdränage 3 gånger om dagen och innevistelse. Denna stackars lilla olyckskorp till katt. Jordens mest fridsamma lilla kattfarbror som inte gör någon förnär, men som ständigt utmanas av traktens nyinflyttade katter som ska hävda revir. Och så går det som det går. Gunnar blir trasig, husse blir fattig och alla blir ledsna.

Gunnar vårdas förstås hemma av husse men igår söndag fick vi rycka in som temporära vårdare när husse skulle jobba. Och det var en rätt ynklig kisse som lämnades in tillsammans med en kasse medicin.

En trött och medtagen men ändå rätt nöjd Gunnar i sin strut

Dränage för varbölden ovanför höger bakben. Bölden var stor som en knytnäve till ytan (!)

Han såg verkligen förfärlig ut. Och var förstås trött och medtagen. Men inte värre än att han orkade visa att han var glad att se oss och nöjd att sova i vår soffa igen. Det blev trots allt en mysig eftermiddag, med kel och dränagetvätt om vartannat.

Lagom till att middagen blev klar skulle han ut. NU! GENAST! Han stod vid dörren och tjöt i sin strut. Koppel på, ut i den mörka novemberkvällen för ett besök i grannens avenbokshäck. Den är nu gödslad, kan man säga. Sandlåda inne är inte riktigt Gunnars grej. Inte ens under de här omständigheterna.

Vi får se hur lång tid det tar för honom att återhämta sig den här gången. Han är en liten fighter så det kommer gå bra.

Och en annan granne upplyste mig om att radhusfamiljen med fyra katter, varav vi misstänker en av dem för att vara den värsta grälmuckaren, ska flytta inom kort. Det torde minska mängden kattslagsmål avsevärt. Det tackar vi alla för. Särskilt Gunnar. Och husses plånbok.